Genom resans svettigaste oken i Sultanriket Oman

Efter en vecka i den brutala och odsliga oknen i Oman har jag hittat tillbaka till civilisationen och Muscat.


Har kommer ytterligare en inblick i vad som hander nar man trampar runt planeten:




8 April. Al Ghaydah-Gransen till Oman. 126km



En dag med fantastisk cykling langs med kusten. En av de vackraste strackorna pa hela resan. Vagen ar manga ganger insprangd i berget som foljer kusten, jag cyklar till ljudet av havet som krashar in mot berget. Ska bli skont att styra en kamera som kan aterge verkligheten pa ett battre sett i Dubai och slippa fota med mobilen. Folk stannar sina bilar och bjuder pa vatten, fragar om jag vill aka med i bilarna. Snart forstar jag varfor, jag cyklar over bergen och tar mig ner till nesta strand pa andra sidan och sa holler det pa hela vagen till gransen. Pa restaurangen i Yemens gransby treffar jag nagra grabbar som snackar engelska, vi pratar om hur folket dar jag kommer ifran ser pa araberna och har sager man att Israeliterna ar ansvariga for attackerna pa World trade center. Samtidigt som de hyllar Osama Bin Ladin, Saddam Hussain och anklagar USA for ockuppationen av Irak. Mr Bush ar definitonen av ondska enligt manga araber.



Efter en lang och brant klattring stamplar jag in i Oman. Sovplats, dusch och middag blir jag bjuden pa av gransvakterna som alla pratar bra engelska. De rekomenderar mig att kontrollera bromsarna och vara forsiktig for vagen som kommer ar en "snake road".



9 April. Gransen-Salalah. 167km



Vagarna idag ar sjalvaste definitonen av Snake roads. Strackan ar 100km fogelvagen men bergen utmanar vagverket i Oman som manga ganger facinerar mig med sina vaglosningar. Hjulfalgarna samt bromsklossarna far jobba till 100 procent i nerforsbackarna och i uppforsbackarna ar det min tur att ge 100 procent. Tanker pa Erik i Afrika, det ar hans fodelsedag, antagligen ar cyklingen lika pafrestande vacker i bergiga Ruwanda. Sista nerforsbacken tillbaka till havet ar fantastisk, 10 kilometer rakstracka i 50 till 60 kilometer i timmen for mig att vilja lifta tillbaka upp och cykla ner igen.



Rullar in i Salalah och hittar en sovplats under nagra palmer utanfor stadens fort. Hotellpriserna skyhoga.



10 April. Salalah-Doka. 210km



Efter 41 kilometer klattring star jag och tittar ut over oknen som kommer att vara min utmaning under de kommande 85 milen. Bakom mig lamnar jag de grona bergen. Den starka medvinden ger mig en perfekt start in i oknen. Jag trampar pa for att passera 200 kilometer for forsta gangen pa resan. Kartan som jag har skrivit ut pa ett internetcafe visar en by men jag inser snart att byn ar overgiven och jag hittar en sovplats i ett av de overgivna husen.



11 April. Doka-Muqshin. 139km



Det tar mig 55 kilometer innan jag nar den lilla vagrestaurangen omringad av nagra trad, lastbilar och nagra vattentankar. I den tomma oknen kanns det som ett stalle taget ur en MadMax film. Pa insidan sitter pakistanierna som driver stallet och dricker te tillsammans med lastbilschaffisarna.Pa vaggarna i den nagot slitna lokalen hanger bilder pa nagra av de vackraste platserna i Pakistan, nagra av platserna kommer jag kanske att cykla forbi.



Muqshin som ar den forsta byn pa 265 kilometer ser mer ut som en rymdbas uppdelat i tva block. Ett boende komplex samt ett komplex med skola, nagra administrativa byggnader, moske och affarer. En artificiell by skapad for att administrera regionen. Stannar till vid kiosken for att kopa en snickers. Kidsen i byn sammlas och bjuder in mig for att spela fotboll. Kanslan helt borta efter 6 manader utan boll. Vissa saker for man offra upp for att ge plats till nya.



Kvallen spenderades med att se indiska Idol tillsammans med nagra indier. Oman ar fullt av indier som jobbar har oftast for 2 ar for att sedan fa en 3 manader betald resa hem. Indierna driver aven de flesta restauranger och affarer har. En slags arbetarklass i det Oljetata Oman.





12 April. Muqshin-Al Ghaftain. 70km



Efter annu en lang strecka i tomhetens land rullar jag in till Guesthouse Al Ghaftain for att ata en rice with curry chicken. Undertiden forklarar jag min resa for de anstallda, de erbjuder mig 100kr i rabatt for en natt pa Guesthouset, jag stannar en natt och vilar kroppen, kanns skont att byta ut oknen for ett tag mot filmkvall med rullarna Kingpin och Zoolander. Under dagen far jag nagra skona och uppmuntrande SMS av Stoten Grand finale boysen. Traffar aven en familj fran Dubai som ger mig lite tips och rad om Emiratriket jag snart ska besoka.



13 April. Al Ghaftain-rastplats. 139km



I oknen jobbar oljeriggarna med att pumpa upp oljan. Jag anlander till byn Haima och letar forgaves efter internet, det blir en 0,0 procentig ol och provsmakning av det indiska snuset istellet. Efter att ha vantat ut de varmaste timmarna pa dygnet i byn ger jag mig av igen mot Muscat. Hittar en rastplats att sla mig ner pa och ata mina med kopta valsmakande korvmackor.



14 April. rastplats-rastplats. 115km



Antagligen den tuffaste dagen pa hela resan. Den horda motvinden tillsammans med sanden som piskar mig over hela kroppen gor det hela mer komplicerat. For att slippa svalja sanden tecker jag for ansiktet. Forsoker tanka pa nagot annat samtidigt som jag pushar for att cykla i 11 kilometer i timmen. Ipoden slut pa batteri. Harliga minnen fran tidigare resor far mig att skratta i ovadret. Efter 60 svettiga kilometrar ser jag en vag restaurang dar jag stannar ett bra tag innan det ar dax igen. En journalist stannar och filmar mig i oknen, han blaser nestan omkull och sager "I dident think anybody could do this". Han ber mig aven att kontakta honom nar jag nar Muscat. Fler personer stannar och erbjuder vatten samt lift. Kroppen kanns bra och cykeln rullar, det ar mer av en mental utmaning. Kampen mot vinden eller oknen ar ingenting jemfort med utmaningen att holla humoret uppe och forsatta timme efter timme. Jag vet att nar jag kan ta mig igenom detta kommer jag att komma ut starkare och med mer sjalvfortroende darfor forsatter jag, nogra monader tillbaka gav jag mig sjalv en malsattning att na Peking med cykel, jag visste att det skulle bli svettigt och hur jag tar mig igenom mina utmaningar avgor standarden for min karaktar.



15 April. rastplats-Adam. 178km



Gnetar mig fram i motvinden de forsta 50 kilometrarna till den forsta restaurangen dar jag fyller upp tanken med ris, gronsaker och kyckling. Har moter jag ett harligt gang med franska fogelskodare pa vag till Salalah. Jag satter mig pa cykeln igen och vinden avtar, jag kan cykla i 20km/h igen. Pushar pa forbi oljeriggar och lastbilar for att na Adam. Nar jag borjar narma mig dyker bergen upp igen och allt kanns fantastiskt igen. Jag ar nestan igenom oknen. I Adam treffar jag Nasser och Salim som bada tva ar larare och journalister de bjuder in mig for en intervju, resultatet kan ni se nedan.



16 April. Adam-Al Maha besinstation. 118km



Cyklar en omvag for att se fortet i Nizwa, mycket raka linjer och runda former. Fran toppen av fortet ser jag ner pa det palmtata landet och tanker om en volvo 240 skulle varit en byggnad sa skulle detta varit resultatet. Funktionellt och mekaniskt inget krimskrams ren funktion. Efter fortet letar jag internet men allt ar stangt forutom Oman modern bakery dar jag slar mig ner for att sluka nagra muffins. Darefter lamnar jag oknen forgott och foljer dalgangen genom smabyar dar det spelas fotboll, genom sma vagar och grona palmomraden. Bensinstationen blir min sovplats efter en lang pratstund med boysen som jobbar har.



17 - 21 April. Al Maha-Muscat. 105km



Ger mig ivag tidigt, vagen lutar nerfor hela vagen till kusten, dar jag treffar Najim, som stannar sin bil framfor mig och fragar vad jag haller pa med. Han planerar att korsa oknen samma vag som jag fast fran Muscat till salalah med cykel i juni da det ar annu varmare. Han visar mig runt i staden och fixar en intervju med en av tidningarna i stan. Pa kvallen treffar jag hans vanner och vi tar nagra ol hemma hos Navin dar jag har bott de senaste dagarna.





Jag kontaktar aven Ali som filmade mig ute i oknen. Ali har visat stort intresse i mitt projekt och kommer att samordna en presskonferens som kommer att hollas om nagra dagar. Jag ska aven forsoka ladda upp filmen fran oknen sa att ni kan ta del av matrialet.

Resultatet av intervjun i Adam. Rubriken: "Warmly Welcome in Adam, A Swedish Adventurer Planning to Attend the Olympics on his Bike."



A smal translation for you guys that dont understand the global/multinational swedish language.

I left the city of Al Ghaydah in Yemen to reach the border of Oman. The road is beautiful and follows the mountains along the coast.I arrived in Oman trough the Yemeni coast border. The first thing i noticed in Oman was that everybody speaks english. I got a nice welcome to the country and could spend my first night in Oman at the border station. The day after the snake roads kept me climbing many meters. After a long day of biking i finally reached Salalah and sleept just outside the city castle under some palmtrees. Next day I entered into the challenging desert of Oman. It was a race that lasted for one week until I finally reached the capitol city of Oman.

My time in Muscat has been fantastic, I have had the privilege to meet some fantastic people here in town. Guys like Ali, Nazeem, Navin, Nittin, Murli, Danny and Nabil. And of course Muscat holiday Inn, thank you for everything you guys have been amazing as well. Just get some Carlsberg beer to the New Sports Bar and everything will be as it should be!

From here the plan is to arrive in Dubai the 27 of April to meet up with my father and Roman.



Tim

Po vift i ostra Afrika

Jambo! En del har hant under den gongna monaden, sedan brodraskapet splittrates. Framme vid Mt Kenya i just Kenya, forstod Nino att han inte skulle hinna cykla hela vagen till Kapstaden do hans flygbiljett hem till Svedala gor av stapeln i borjan av juni vilket gjort att han stallt av cykeln tills vidare. Enligt senaste rapport har han andrat sin hembiljett till 8e maj, och ar nu nogonstans kring Malawi/Mocambique och halsar po en kusin som kommer ner. Tim ar nog nogonstans i den Omanska oknen och trampar po mot Dubai. Forhoppningsvis kommer en uppdatering over den forstatta cyklingen i Etiopien och vad vi gjorde i norra Kenya - vid ett senare tillfalle.

Den 20e mars var iaf dagen do jag gjorde min solokarriar och lamnade Nino i staden Nanyuki i Kenya. Detta ar historien om vad som hande de foljande veckorna...


Dag 1. Nanyuki - Litenhola30kmnorrom Mweiga. 80km.

Vaknade ganska tidigt och gick och slafsade i oss en kottpaj till frulle. Diskuterade om vora kommande dagar i Afrika och konstaterade att vi skulle behova splittras. Vi drog till en lokal safari-operator dar jag krangde loss ett tvomanna-talt for en billig penning, som skulle bli mitt hem under monga av de resterande dagarna av resan. Packade ihop mina persedlar och sa adjo och po oterseende till Nino. Redan efter nogra hundra meter blev det action do jag for forsta gongen passerade ekvatorn. Kandes lite exotiskt, men jag visste att jag inom de narmaste dagarna skulle passera den flera gonger igen. Jag trampade po for att snart bemota ett fantastiskt osregn. Jag blev tillslut tvungen att soka skydd och klev in i en liten bod som var nogon slags fruktsallads-bod. Kakade en tallrik ypperlig fruktsallad och diskuterade vagen till Uganda med innehavarna. Kartan jag anvande mig av var ett A4-papper dar safarioperatorerna lite lost hade kladdat ut de mest vasentliga byarna. Men i brist po annat dog den prima! Dagen erbjod fina omgivningar med Mt Kenya i bakgrunden. Jag kom fram till en riktigt riktigt liten hola utan elektricitet, dar jag tog in po ett litet rum. Po kvallen blev det en minirepris av voran lilla olkvall i Serbien, do aven har byns "borgmastare" bjod po nogra Tusker och var ganska dyngrak i allmanhet.

Dag 2. Litenhola30kmnorrom Mweiga - Nakuru. 120km.

Gick upp i ottan och satte mig tillsammans med ovriga byns invonare po den lokala frukost-aterian. Snackade grodor och jordbruk med en bonde som garna ville bjuda po the. Tack och adjo sa jag och trampade vidare. Mycket upp och ner var det. Efter nogra timmar satte jag mig i vagkanten for att filosofera lite. Nogra minuter senare kommer en kenyan po cykel och frogar mig vad tusan jag gor har?! Han berattar att just i omrodet dar jag sitter harjar en riktigt farlig bevapnad liga, som har gjort mycket otacka saker. Mr Kaos som grabben lite finurligt hette, sa ot mig att fort som tusan satta mig po cykeln. Vi cyklade tillsammans vidare och kom efter nogra km fram till nasta ekvator-krossning (cyklade langs med ekvatorn po vag mot Uganda). Har ville en grabb visa ett tufft experiment som visar hur vattnet rinner ur en hink med ett hol i botten. Po ena sidan av ekvatorn rinner vattnet ot ena hollet - och vice versa. Fysiknorden i mig blev genast intresserad.

Kom till staden Nyahururu vid tolvtiden. Po vag in i staden sog jag en lokal man gora en riktigt otack vurpa med sin cykel. Jag sprang av hojjen och forsokte hjalpa han so gott jag kunde. Han var en anings chockad, och ankeln sog ut att vara en anings svullen. Med ett trasigt framhjul var det lite komplicerat att fo bort cykeln fron vagen - tillsammans med hans femtiokilos-sack med tvattmedel.

Val framme var det dags for bespisning och jag kakade en ypperligt god Currykyckling po en schysst restaurang. Snart borjade det dock handa saker. Genom fonstret ser jag att det borjar bli kaos po gatan. En stor folkmassa rusar ot ett hol, och monga tar sig in i restaurangen for att ta skydd mot nogot. Personalen barikaderar dorrarna - vad tusan ar po G? Jag borjar genast tanka po kaoset som agde rum har for bara nogon monad sedan, do over 1000pers mordades i det politiska efterspelet fron valet. Snart hor jag skottlossning po gatan och jag funderar po om jag ska ta slanga mig under bordet eller ta skydd nogon annanstans. Efter ett tag blir det dock lugnt, och jag for forklarat for mig av restaurangagaren att det var en mobb som gett sig po en polis med stenar som tillhygge... och nu var det polisen som ville ha revansch.

Jag cyklar vidare mot stadens turistfalla, ett ganska frasigt vattenfall vid namn Thomson-falls. Tog nogra obligatoriska bilder och cyklade vidare. Oterigen kom jag fram till bergskedjorna fron RiftValley, och mycket upp-och-ner var det tills jag nodde staden Nakuru i ett enormt osregn. Efter en rundvandring po stan, samt en chili-cn-carne - var det dags for slaggen.

Dag 3. Nakuru - Kowagaga. 91km.

Dagen borjade med en te och morgontidning, i fin symbios med nogra mandazis. Gick ganska fort med vind i ryggen i borjan. Sedan borjade en ny klattring. Jag kom fram till en liten bosattning dar jag intog lite energi. Fick aven en ny karta uppritad, denna var ganska rorig. Kartritarna var ivriga do de ville visa varandra sina kunskaper i distanser till andra byar osv. Cyklade med en lokal formoga i nogra mil. Kom fram till Staden E. Ravine dar det denna gongen blev en biff-curry. Nasta etapp skulle bli till staden Eldoret. Det fanns tvo vagar, en trafikerad, nogot langre - men platt. Och en otrafikerad, nogot kortare men riktigt kuperad. Jag valde alternativ nr2. Efter en stunds cyklande blev det riktigt, riktigt odsligt. Detta var en vag som turister aldrig anvander sig av, och det marktes.... byborna hade aldrig sett nogot liknande. Snart blev det dock helt tomt po folk. Det var riktigt tat skog omkring mig, jag kunde hora apor skrika i fjarran och fick kanslan av att vara i ett Lost-avsnitt. Vagen blev snart av urusel kvalite, med enorma potholes som jag fick kora slalom emellan. Jag kom fram till en liten by vid namn Kowagaga. Vad folk stirrade! Visades fram till ett guesthouse dar jag tog in. Sonen till familjen som ager hotellet bjod senare in mig till deras hus, dar vi diskuterade allt mojligt. Han sa att byborna var so enormt nyfikna do de flesta aldrig sett en mzungo(viting) forut. Tufft tankte jag - att detta kan handa 2008!

Dag 4. Kowagaga - Weubeya. 140km.

Knackade po hos hotellagarfamiljens hus do de dagen innan bjudit in mig till frukost. En av anledningarna var att de ville visa deras 2origa son en viting. Jag fick berattat for mig att frullen holl po att goras iordning, men att det behovdes mjolk till teet. Detta fixades latt genom deras kossa belagen 1meter fron huset och jag fick sjalv prova po att mjolka. Jag kan ju erkanna att jag inte besatt de proffsmjolkarkunskaperna som kvinnan som visade mig hade, som skulle fo utvecklarna for Kärcher-hogtryckstvatt att hapna! Men en och annan tam strole kunde jag allt fo fram! Sedan visades jag runt lite hos familjens grodor, tills det var dags for frulle. Gott var det! Allt producerat bara nogra meter fron huset!

Trampade po och snart blev det mycket nedfor. Rullade in i staden Eldoret dar jag tog en matbit... lamnade staden ganska snabbt. Snart blev det riktigt kuperat igen, med resultat i en riktigt fin omgivning. Det borjade bli fantastiskt gront overallt! Nu kom ockso regnet. Det blev ett riktigt ovader med enorma blixtar overallt. Dyngblot kom jag fram till Weubeya, som huserade en enorm pappersfabrik och lukten av denna fick mig att tanka tillbaka po pappersfabriken utanfor min farmors hus utanfor Varobacka, Varberg. Kandes fint. Tog in po ett motell och bestallde in en tallrik mat. Pga av osregnet borjade fler och fler trollslandor ta skydd i restaurangen. Till slut blev situationen helt lojligt absurd, do sju miljoner slandor trangdes i den lilla lokalen. De satte sig i maten, po kladerna, ja overallt.

Dag 5. Weubeya - Tororo. 80 km.

Lamnade en morgontrott liten by efter mig och trampade po mot Uganda. Snart fick jag mig en cykelkompanjon i form av Festus Wasike. Detta var en larare for en slags religos tro, som skulle over till grannbyn 35km bort for att sprida laran. Vi diskuterade allt mojligt, om religion, politiska situationen i Kenya samt varfor alla tittar so otroligt po mig. Hans forklaring log i att befolkningen tycker det ar so otroligt att se en mzungo arbeta med kroppen, att se en mzungo cykla. De gonger de ser en mzungo sitter de i en LandCruiser eller i en buss.

Snart kom jag fram till gransen till Uganda. Bestamde mig for att kaka och bestallde en kycklingsandwich. Det tog mer an en timme att fo in denna, vilket gjorde mig lite latt smforbannad. Under tiden sog jag dock po BBC - cermonin nar OS-facklan tandes i Grekland och hur fria-Tibet-aktivisten latchade med en flagga.

Jag entrade Uganda, och struntade i att vaxla stalar do vaxelpersonerna vid gransen tog en hutlos dolig kurs. Cyklade in i Tororo, en idyllisk liten stad vid gransen. Traffade Dkongo Bernard som hjalpte mig med lite bankarenden och boende. Po kvallen var det aven min premiar att smaka av Ugandas basratt - Matooke. Helt enkelt en omogen banan som de kokar i nogra timmar. Betyg - sodar.

Dag 6. Tororo - Jinja. 150km.

Nogra mandazi po morgonen ar susen och jag korde po mot den storre staden Jinja. Landskapet var nu riktigt riktigt gront och bordigt. Hade en fin hastighet forsta biten. Jag kom fram till ett skogsparti dar jag sog ett gang babianer. Ville ha en schysst bild so forsokte mata dem med nogra apelsiner (ska man inte gora fick jag hora). De ville sig inte ut ur skogen so jag cyklade po. Vagen blev snart mycket samre och det blev riktigt dammigt.

Efter ett tag cyklade det upp en lokal cyklist bredvid mig. Vi sa inte ett ord till varandra. Men det behovdes inte. Ett enda ansiktsutryck, kanske bara spanningen mellan oss var tillracklig - vi visste boda att det var tavling po gong! Han med sin cykel, smala dack, storre hjul och ingen packning. Jag med tunga dack, mindre hjul och med X antal kg packning. Vi holl po att kora om varandra och tavlingen pogick nastan anda fram till Jinja... varade sakert i 40km.

Tog for forsta gongen sedan jag anlant till Afrika in po ett riktigt backpacker-hostell. Slog upp taltet i deras tradgord och slangde i mig en hamburgare.

Dag 7. Jinja - Kampala. 80km.

Packade ihop taltet och drog in till stadens centrum for att kaka frulle och surfa. Utan guidebok i form av Lonleyplanet ar internet perfekt for att kolla upp boende i stora stader! Po vag till Kampala stannade jag nogra gonger och kopte utsokta kycklinggrillspett samt grillade bananer(betyg - inget vidare). Allt rullade po fint och jag anlande till Kampala vid femtiden dar jag mottes av fantastiskt mycket trafik. Tog in po Red Chilli Hideout dar jag slog upp mig talt. Po kvallen traffade jag belgiskan Celine och Ugandiern Freddie. Vi drog till Freddies restaurang dar det surplades ol och GT. Senare under natten borjade det regna ofantligt... taltet blev en smula vott!

Dag 8 - 12. Kampala.

Hade en riktigt bra vecka i Ugandas huvudstad! Kakade mycket god mat, och traffade fantastiskt trevliga manniskor. Hangde mycket med doktoranden Jenny, safariguiden och Belgaren Vim, och Mathilda - chefredaktor for RFSLs tidning.

Detta ar ett urval av de aktiviteter man kan gora i Kampala:

Kopa sandaler
Laga mat hemma hos Freddie
Oka Lastbil
Kopa karta over Rwanda, Burundi och Tanzania
Besoka shoppingcenter
Oka bodaboda (Motorcykeltaxi)
Kroka
Snacka med backpackers po Red Chilli
Traffade en svensk spritimportor som importerar sprit fron Norden och saljer till b.la FN i Sudan
Kolla po musikframtradanden po stadens lokala teater. Genre: Reagge

Dag 13. Kampala - Kyakatebe. 110km.

Vagen ut ur Kampala tog tid. Utav Belgaren Vim hade jag fott tipset att inte kora snabbaste vagen till Rwanda, den s.k. Masaka-vagen. Han tyckte jag skulle ta en omvag in i landet, och se mer av bergen. Detta lat bra och jag hade som sikte staden Fort Portal i vastra Uganda. Jag hann dock inte monga km foranns jag var tvungen att stanna och kolla vad tusan det var for late som kom fron mitt framhjul. Jag tog loss hjulet och sog att det var ett helt hav med vatten i navet. Forsokte fo ur so mycket som mojligt och tuggade po. Det enormt grona landskapet forstatte i takt med de enorma kullarna. Folk stirrar, skrattar och skriker. Jag vet inte om de ar forbannade eller overlyckliga. Jag stannade for natten i den lilla holan Kyakatebe dar jag fick hyra ett litet rum. Har motte jag ett barn till en av kvinnorna som jobbade po lodgen. Det var den mest givmilda 1,5 oringen jag traffat. Den lilla grabben ville hela tiden dela med sig av sin cocacola-flaska, och fixade so att jag fick ta del av familjens kvallsmol.

Dag 14. Kyakatebe - Kyenjojo. 140km.

Kakade klassisk matooke-frulle med nogon slags rotfrukt, advokado och jordnotssos. Fortfarande mycket upp-och-ner. I en by forsokte jag fo kopa nogra bananer (de flesta ar grona och anvands till matooke). Efter nogra minuter kom en man med en klase po nogra hundra kg, men jag sa att jag nog bara ville ha 5-6 stycken. Detta ar bananrepubliken nr1! Detta ar landet dar kvinnorna gor runt i lackert farglada klanningar i alla monster, med en korg bananer po huvudet. Fantastiskt! Trott och sliten kom jag fram precis nar det borjade bli mork till staden Kyenjojo.

Dag 15. Kyenjojo - Fort Portal. 60km.

Det borjade nu bli extremt kuperat, inte hoga pass utan mer hundrameters-backar - upp och ner. Var ganska sliten, och trots att jag bara hade 60km till staden tog det sin tid. Cyklade igenom Kibale National Park och lyckades se en frack apa med vitt skagg. Kommer icke ihog namnet.

Anlande till Fort Portal och borjade leta boende. Kollade prislaget po Rwenzori View Guesthouse. Po tok for dyrt, men den hollandska kvinnan som agde stallet var hapnad over min lilla tripp och bjod po en cola. Hittade ett annat guesthouse, och agnade kvallen ot att forsoka laga mina vaxelreglage som pajjat i Kenya - men forgaves... var bara att kassera.

Dag 16. Fort Portal - Mweya (Queen Elizabeth National Park). 130km.

Det var ganska molnigt po morgonen. Men landskapet var fantastiskt vackert, med Rwenzori bergen i vast som bildar gransen till Congo. Satte mig och fikade lite i ett dike, hade lyckats hitta fina mandazi i en liten kiosk. I staden Kasese fyllde jag po med energi och fortsatte farden mot Queen Elizabeth National Park. Po kartan skulle jag cykla igenom stora delar av den och tankte att det var lika bra att spendera en dag har. Nu borjade landskapet bli mer platt och byttes ut mot en enorm savann, det dar Afrika som man tanker sig. Vid ingongen till parken hade de ingen motordriven transport (som ar obligatorisk om man ska fardas i parken), so jag fick lov att cykla. Parkvakterna sa ot mig att vara forsiktig, har finns alla de djur man inte vill bli jagade av. Jag tog upp den visselpipa jag fott av Belgaren och safariguiden Vim (han sa att det ibland racker for att skramma ivag for nyfikna lejon) och korde po. Det blev inte so laskigt och jag nodde Mweye Lodge efter ca sju km. Slog upp mitt talt po campingen och tog cykeln for att fo mig en matbit borta i restaurangen. Det var nu kolsvart ute. Hade min pannlampa for att se nogot over huvud taget. Nogonstans po vagen holl jag po att kora rakt in i en flodhast(djuret som dodar flest i Afrika). Det blev en enorm chock for bode mig och flodhasten, som tur var tog flodhasten till sitt fornuft och sprang panikslaget in i ett buskage.

Dag 17. Mweya (Queen Elizabeth National Park) - Katunguru. 26km.

Efter en enormt komfortabel natts somn stack jag upp i gryningen till Lodgen for att se om jag kunde fo hanga med nogra andra po ett gamedrive. Fick reda po att jag kom nogra minuter for sent - alla hade okt. Jaha sa jag, och tog mig en kaffe och nogra muffins i den fina hotellobbyn. Jag traskade ner till campingen och kokade upp lite grot. Sog fler flodhastar. Jag stack sedan till parkens Informationscenter dar jag traffade tvo amerikanare som skulle ut po ett gamedrive. Gott tankte jag och kunde hanga med ut po en liten tur i parken. Sog en klassisk samling safari-djur, dock inga lejon eller leoparder. Senare po eftermiddagen tog jag mig en tur med en flodbot, och fick se enorma mangder foglar(synd att man inte ar en fogelskodare), krokodiler, massa flodhastar och elefanter och en hyena i fjarran. Cyklade ur parken po kvallningen, mot narmaste by. Po vagen sog jag en riktigt stor elefanthjord... fina varelser! Jag agnade kvallen ot att koka nudlar och studera kartan.



Dag 18. Katunguru - Ntungamo. 113 km.

Dagen borjade med en stor klattring. Folk gapar. Folk skrattar. Folk vill tavla. Stannade vid en vacker sjo och kopte en annanas som jag smaskade upp. Nodde staden Ishaka dar asfalten byttes ut mot grus. Det var den sortens grus som ar riktigt skon att cykla po, och det var riktigt kul cykling tills jag nodde staden Ntungamo. Var aven har forsta mzungon i hotellets historia. Tog en kvallspromenad i stan, och var tvungen att prova en till kycklingcurry. Aven denna mycket god. Laste i dagstidningen, mycket lasning om Zimbabwe.

Dag 19. Ntungamo - Kabale. 75km.

En brod och smor-frulle blev starten for denna dagen. Efter nogra km motte jag en lokal cyklist som hade problem med kedjan... efter lite pill kunde han trampa ivag. Valdigt backigt aven har. Kom fram till staden Kabale vid tretiden. Kvallen avrundades med lite fotboll och nogra sangfosare med nogra hotellgaster.

Dag 20 - 23. Kabale.

Stannade har langre an vantat. Det ar so att iom de trasiga vaxelreglagen, har Billy po Cykelnetto (dar vi kopte cyklarna) varit enormt schysst och skickat ivag ett gang nya - till Rwandas huvudstad Kigali. Kigali ligger bara en dagscykling fron Kabale, so jag stannade har och bara slappade. Jag kom att gilla staden riktigt skarpt. Borjade lara kanna folket i den lilla staden, fron cykelreparatoren jag gick till for att smorja upp mitt framhjul till personalen po Internetcafeerna. Po kvallarna blev det mycket fotboll, de engelska fotbollslagen har nog flerdubbelt mer fans i Afrika an i Europa. Nar Arsenal gjorde mol mot Liverpool var det varre liv an i oltaltet i Alingsos nar Sverieg gjorde mol mot England i VM 2006. Bistra miner blev det dock nar de forlorade med 2-4.

Po sjalvaste fodelsedagen unnade jag mig en uppsattning bakelser och kakor, samt tog en liten tur till Lake Bunyoni som med omgivningar kallas for Afrikas Alperna.

Gjorde ockso en intervju ot en tidning som drivs av en organisation vid namn Eldirisa.

Dag 24. Kabale - Kigali. 110km.

Det var molnigt ute nar jag trampade ivag mot gransen till Rwanda. Instamplingen gick smidigt och snart befann jag mig i Rwanda - de tusen kullarnas land. Och visst tusan ar det kulligt! Och underbart fint! Jag mottes av fantastiskt trevliga manniskor, alla vinkade och var glada. Som Tim fick erfara i Djibouti fick aven jag prova po mitt lilla ordforrod franska som pratas av de flesta. Faktiskt riktigt kul att hora/saga "Bonjour" och "ca va" istallet for "Hello" och "How are you" som anvants anda sedan ankomsten till Afrika. Trots att landet ar fantastiskt kuperat var vagen inte lika mycket upp-och-ner vilket gjorde att jag hade en ganska fin snitthastighet. So snart var jag framme vid stadsgransen till Kigali (landet ar ungefar lika stort som Smoland i Sverige - inte so stora avstond). Po vag in i staden mottes jag dock av polis som informerade att har kunde jag inte fortsatta. En tankbil full med bensin hade varit med om en olycka langre fram, so explosionsrisken gjorde att vi trafikanter fick ta en omvag. Denna omvagen var tack vare regnet, en enda stor lervalling. Snart var jag och cykeln dock ute po asfaltsvagen igen, helt nergyttjade.

Kakade grillad getlever och potatis po en liten sylta tillsammans med tre andra. De berattade att det mesta ar stangt i landet under dessa dagar p.g.a. en orlig minnesvecka for det fruktansvarda folkmordet som varade har for inte mer an 15 or sedan. Detta sog jag nar jag sedan rullade in i centrum... det var som en sondag i Alingsos.

Dag 25. Kigali.

En morgonpromenad i stadskarnan samt tvattning var de forsta punkterna po dagordningen. Rwanda ar valdigt rent vad galler sopor och skrap jamfort med sina grannlander (det ar t.ex. forbjudet att fora in plastposar over gransen till landet!).

Senare under dagen besokte jag aven Kigali Genocide Memorial Centre. Det kanns riktigt konstigt att ett so stort folkmord agde rum har, so sent som 1994. Po bara nogra monader dodades ungefar en miljon manniskor, grupper gick in i husen och hogg ihjal folk med macheteknivar, kvinnor voldtogs infor familjen, smo barn krossades mot vaggar...

En person po hotellet jag bor po forlorade sin pappa, och tar nu ensam hand om sina yngre systrar. En safariguide jag pratat med forlorade en bror. Det stora antalet offer gor att de flesta har nogon de forlorat i folkmordet. Otroligt skrammande.

Det ar fashinerande att se att det trots detta kan vara ett so trevligt folk. Nu roder lugnet i landet, trots att en polis dodades for nogra dagar sedan do nogon slangde in en handgranat till ingongen till minnescentret.


Nu ser jag att det blev en anings long uppdatering, hehe. Jag ar nu som sagt kvar har i Kigali, kanske en dag till innan jag trampar vidare mot Tanzania.

Ha det bast!
Erik

Langs med kusten i Yemen

Efter att ha spenderat nagra dagar till i Djibouti och hunnit med en enklare forelasning for studenterna pa Universitetet om turism och min egen resa, var det pa tiden att hoppa pa baten till Yemen!

25 Mars. Djibouti.

Efter att ha besokt hamnen pa morgonen fick jag det glada beskedet att baten gar idag. Klockan 17 var jag tillbaka i hamnen men det visade sig snart att det skulle bli en lang vantan pa avfard.
Lasten bestog av 600 kor som var och en skulle lastas over pa baten med hjalp av en lyftkran.

Under tiden traffade jag Danny fran Liberia som hade missat sitt flyg till Yemen och nu tar baten istallet.

Baten lamnar tillslut hamnen vid midnatt.

26 Mars. Djibouti-Al Mokha.

Utover kossorna var vi passagerare cirka 30 personer, de flesta somalier eller yemeniter. I brist pa sovplats pa deck hittade jag ett perfekt stalle att placera liggunderlaget under deck. Kackerlackor holl mig sallskap tills jag somnade. Insektssprayen otroligt tacksam.

Baten gar i medvind och ett segel slas upp for att oka farten. Efter 14 timmar anlander vi till Al Mokha dar det tar en oforskamt lang tid att fa vara stamplar i passen.

27 Mars. Al Mokha-Polischeckpoint. 102km

Harligt att borja trampa igen efter ett langt uppehall kanns det som att paborja en ny resa. Fast det tar inte lang tid innan cyklingen blir miserabel, forsoker folja kusten till Aden men den starka motvinden ser till att hastigheten ligger runt 7 km i timmen samtidigt som sanden blaser in overallt. Efter nagra kilometer vander jag tillbaka till Al Mokha for att ta en annan vag via bergen. Jag rullar tillbaka in till staden i 35 km i timmen utan att trampa.

Forsatter upp for bergskedjan med sikte mot storstaden Taizz. Morkret faller och jag overnattar pa en polischeckpoint.

28 Mars. Checkpoint-Checkpoint. 133km

Forsatter genom bergen, passerar Taizz som ligger harligt belaget vid foten av ett 3000 meter hogt berg.

Kanns bra att vara tillbaka i arabvarlden, for det mesta ar araberna nyfikna och venliga, tack vare min karta kan jag pa ett hyfsat satt forklara var jag kommer ifran och vart jag ska.

Det trakiga med arablander ar att alla kvinnor har sina helteckande svarta klanningar, i dessa ser de ut som demoner nar de nestan svavandes i vinden passerar en.

Efter Taizz borjar nerforsbackarna som ska ta mig ner till Aden genom de torra landskapen.
Eftersom koket ar trasigt sedan Sudan och taltet nagonstans i Kenya kanns det bra att anvanda polischeckpointsen som sovplats.

29 Mars Checkpoint-Aden. 77km.

Rullar ner till kusten och Aden. Staden ligger vackert placerad mitt i en vulkan krater och ar omringad av berg. Cyklar mellan hotellen i hettan for att hitta ett rimligt billigt boende nar en man fragar om jag behover hjalp. Han visar mig till ett hyfsat billigt hotel och det visar sig snart att han kan prata ryska som sa manga andra yemeniter har han studerat i Moskva. Pa eftermiddagen tar Sami med mig pa en rundtur i staden och det ar en vacker syn att se ner pa Aden uppifran kratern.

30 Mars. Aden.

Spenderar dagen med att utforska staden.

31 Mars. Aden-Shaqra. 99 km

Forsoker fa mitt visum registrerat pa polistationen men det visar sig att mannen som ar ansvarig har forsovit sig. Som forklaring sager poliserna att han brukar gora sa. Jag for bittert vanta i 2 timmar tills han anlander och stamplar mitt pass.

Pa cykeln igen, denna gang tanker jag folja kusten hela vagen till Oman. En stracka som manga cyklister har tvingats att lifta pa eftersom polisen inte tillater turistande pa egen hand av sakerhetsskal.

En harligt long kuststrecka paborjas och jag cyklar med installningen att vi far se vad som hander. I checkpointen innan Zinjibar far jag min forsta polisescort som foljer mig genom staden. Vidare blir jag stoppad i nesta checkpoint dar polisen vill lyfta upp cykeln pa deras bil. Jag forsoker forklara att jag har cyklat hela vagen hit fran Sverige och fortsatter garna med cyklingen, visar kartan men de verkar bestamda, mitt i ordvaxlingen skymtar jag en lokal cyklist som kommer fran andra hallet. Jag ber han komma over och han pratar med polisen, efterat slapper polisen mig och jag kan cykla vidare med snuten bakom mig, vilket flyt, hoppet om att cykla Yemen lever!

Cyklar nestan hela vagen till Shaqra nar morkret faller, jag stannar och letar efter mina lampor, polisen frustrerad over att det tar en san tid. Jag hittar inte framlampan och fragar polisen om jag kan campa pa plats, polisen svarar med ett strikt nej och ger mig inget annat val an att hoppa pa polisbilen de sista kilometrarna till checkpointen i Shaqra dar jag spenderar natten.

1 April. Shaqra-Bir Ali. 118km

Vaknar upp vid 5 tiden for att kunna ge mig ivag pa cykeln. Vakten vacker chefen som ger mig tillstand att cykla tills polisescorten vaknar.

Nestan 2 timmar senare kommer de ikapp mig och later mig cykla de sista kilometrarna till en vagrestaurang. Jag har cyklat pa rejalt under morgonen och forsoker fa lite vila och frukost nar en polis borjar hetsa mig till att cykla vidare, otroligt otrevligt gjort. Jag ater vidare och bestaller in mer brod som svar.

Efter frukosten cyklar jag vidare med en polisbil i baken i nagra kilometer tills de stannar mig och vi vantar in en grupp turister. Snutarna vill en an gang satta mig pa flaket och escortera cykeln med resten av turisterna. I nulaget borjar jag inse att poliserna ar antagligen tok slappa och orkar inte puttra pa i min cykelhastighet, darfor all hets kring liftandet. Med hjalp av en turistchaffor som oversatter at mig, berattar jag att i alla tidigare checkpoints har jag fatt escort och kunnat cykla sida vid sida med polisen. Efter en viss frustration hos snuten later de mig cykla vidare till Ahwar.

I Ahwar uppstar en liknande situation och de vill ha pengar for att kora sida vid sida vilket ar helt sjukt. En polis med munnen fullproppad av khat skriver pa sin handflata "war is danger" och vagrar att ge mig escort. Jag liftar frivilligt denna gang med en khat tuggande polis som kor.

Efter en kortare roadtrip ar vi framme vid nagra bungalows langs med en fin sandstrand dar natten spenderas.

2 April. Bir Ali

Spenderar dagen pa stranden tillsammans med italenaren Andrea som reser runt i Yemen.
De lokala fiskarna bjuder pa en battur och pa eftermiddagen gor vi en vandring upp pa det narliggande berget.

3 April. Bir Ali-Al Shihr. 68km

Cyklar till forsta checkpointen i Bir Ali och maste invanta en polisbil som skall ta mig till Mukalla, att fa escort har verkar omojligt. Aker in till Mukalla tillsammans med polishefen som kor mig till turistpolisen dar jag registreras och slapps fri.

Harifran far jag cykla pa egen hand och det ar skont att slippa polishetsen.

4 April. Al Shihr-Raiden. 114km

Tar en paus under morgoncyklingen pa en trevlig restaurang precis vid havet i en fiskeby. Pa nagot satt paminner det mig om den bohuslendska kusten, samma avslappnande atmosfar antagligen.

Besokte polistationen i Raiden dar jag fixade boende samt traffade en rysktalande polis som fatt sin utbildning i Moskva.

5. April Raiden-Oknen. 149km

Efter att poliserna bjod pa frukost fortsatter cyklingen med min nyfikenhet som motor. Jag blir inbjuden pa lunch mitt ute i ingenstans och far ata stora mangder ris och fisk med araberna. Den billiga valsmakande fisken ar en annan fordel med att cykla langs med kusten. Efter Sayhut mots bergen och havet samtidigt som vagen borjar klattra, denna stracka ar den vackraste hittills i Yemen med sina vyer over havet och kusten.

Nar morkret faller hittar jag en sovplats bakom en sanddyna med harlig utsikt.

6. April. Oknen-Al Ghaydah. 168km

Vaknar i forsta solljuset och bestammer mig for att cykla hela vagen till Al Ghaydah. Vagen slingrar sig langs med bergen, far hjalp pa ett stalle av nagra tunnlar som passerar genom bergsmassiven. Efter en lang dag i hettan ar jag framme i Al Ghaydah, tar in pa ett hotel, satter pa BBC world news och ser hur OS elden misshandlas i London.

7. April. Al Ghaydah.

Stannar har idag for att uppdatera bloggen och njuta av ennu en stad full med arabisk energi och kultur.

Inom kort kommer jag att rulla in i Oman och passera oknen till Muscat for att sedan mota upp min far i Dubai den 27 April.

Sammanfattningsvis har vistelsen i Yemen varit spannande, ett land med fa turister och mycket sevardigheter. Cykelstrackan i Yemen har varit speciell med den mediokra polisen och de harliga vyerna.

Att sitta pa sadeln och gneta vidare kanns forfarande harligt efter 10000 upplevelserika kilometrar in i resan.



Ha det!